Donington Park.

Efter en trevlig kväll med Jad och övriga på The Falcon Inn checkade vi ut vid sju på morgonen och begav oss till banan där vi anmälde oss, besiktigade och förberedde oss för kval. En halvtimme innan start konstaterade vi att det skulle bli ett vått pass på regndäck då banan inte alls torkade upp så snabbt som vi hoppats efter nattens regn. 20 minuters kval på en bana som torkade upp så sakteliga medan vi åkte på den. I princip hela passet hade jag femte tid men hade oturen att hamna i långsammare trafik sista varvet och eftersom det gick fortare och fortare gjorde detta att jag droppade till sjunde plats. Hur som helst var nu allt laddat inför racet som skulle gå på torr och nysköljd bana med garanterat bra fäste och dom fyra närmaste bilarna framför mig var definitivt såna som jag kände att jag snabbt skulle kunna passera på dom första varven och sedan rycka ifrån. M.a.o allt var laddat för ett bra race och förhoppningen om en pallplats kändes realistisk. Med nya däck pålagda rullade vi sedan ut på formationsvarvet och allt kändes perfekt i det härliga eftermiddagsvädret men säg den lycka som varar för evigt. I chikanen före startrakan dör helt plötsligt bilen och är sedan helt livlös, ingen ström så det är bara att rulla av banan samtidigt som jag ser startfältet ge sig iväg från startplattan, vilket antiklimax!! Det visade sig senare att generatorn pajat igen vilket den även gjorde när vi var på Donington inför förra racet, vilken katastrof och inget som man kan skylla varken mig som chaufför för eller som man kan skylla teamet för utan det är bara maximal otur, men varför jag??!! Efter att teamet sedan konstaterat vad felet var så ringer Clives mobil, han hummar ett par gånger vänder sig mot mig -Anders, shall you drive a race this afternon? Of course svarade jag och nu blev det en väldigt fart på teamet att fixa bilen igen inför start i en öppen sportvagnsklass. Eftersom jag inte varit med dom på kvalet fick jag starta sist i det 19 bilar starka startfältet och efter att som jag själv tycker gjort ett bra race mot dessa ekipage som samtliga hade betydligt motorstarkare bilar slutade jag på en niondeplats totalt och sexa i tvålitersklassen efter att jag pressat ner mina varvtider ytterligare en sekund jämfört med torsdagsträningen. En skön känsla är nu att jag kört min bil lika fort som teamkompisen Patrick gjorde under träningen på torsdagen och han är den snabbaste föraren i serien i år. Han vann racet i går och har haft pole position i samtliga tävlingar i år. Känns just nu oerhört bra att ingå i MCR-teamet där vi allihopa funnit ett riktigt bra samarbete under helgen och gjort stora framsteg både med bilarna, oss själva samt teamet som helhet./Anders