Premiär på Silverstone

Lördag och racedag på en av världens häftigaste banor nämligen Silverstons fantastiska GP (F1) slinga. Medan vi i teamet och diverse experter diskuterade hur vi skulle kunna finna grepp på framhjulen dök en person upp som visade sig varit konstruktör på Lola i över 20 år och faktiskt mannen som just konstruerat T90:an och han vände totalt upp och ner på allt vad vi andra diskuterat att göra. Efter en halvtimme började vi följa hans råd och faktiskt gå ifrån alla våra principer och göra mängder av ändringar i chassie inställningarn. Lagom tills det var dags att åka iväg till Line-up för kvalet var vi klara och det kändes verkligen som ”vinna eller förvinna”. Normalt sett skall man aldrig förändra en bil som trots allt funkar så här mycket men någonstans i vår diskussion så fick jag och resten av teamet totalt förtroende för honom och eftersom just min körstil var den som han tyckte mest om och därigenom också hade ägnat år av utveckling för att få bilar att passa till så chansade vi och gjorde en stor rokad i inställningarna. Lagom till line-upen så började det först hagla och när vi körde ut ösregnade det och vi hade några grymt hala varv innan det mot slutet av passet torkade upp  och jag kunde bara konstatera att det var en helt ny bil jag satt i. I slutet så torkade det upp enormt fort och jag precis som resten av gänget på 54 bilar plockade i storleksordningen 10 sekunder per varv vilket gjorde att jag slutade på 2.31 vilket är 20 sekunder långsammare än mitt ”pers” här. Denna tid innebar 7:e tid men eftersom jag var en av de första att passera målflaggan blev jag en av dom som drog nitlotten och dom som passerade precis före flaggan föll var dom som drog vinstlotten men så är det så det är inget att säga om det. Efter detta kval var mina förväntningar så höga för bilen kändes helt underbar, solen började skina och termometern knalla upp mot det tjugo. På line-upen till racet bestämde jag mig, idag är dagen för första pallplatsen och då snackar vi inte om pallplats i B-klassen utan totalt. Jag tror jag aldrig känt mig så bekväm, så trygg, så självsäker som när jag rullade ut idag för att ställa upp för formationsvarvet. Sakta rullar jag upp mot funktionärerna som placerar ut oss på startplattan och när damen som visar mig vägen pekar vart jag skall rulla fram släpper jag upp kopplingen och hör ett ”plong” sen finns inga växlar mer. Det visar sig att drivaxeln har gått rakt av, och detta i princip utan belastning, häpnadsväckande. Det enda positiva i denna totala tragedi var att den inte brast i starten med 47 bilar som startar bakom mig vilket innebär en oerhörd risk att nån kör rätt in i baken på en. Är det då en av dom sista i startfältet innebär det att dom rammar en i närmare 200km/h. Så allt var över innan det ens startat, allt jobb, alla förberedelser, allt slit till ingen nytta. Jag är så oerhört ledsen för mig själv, för min älskade Jenny som utstår hur mycket som helst för att jag/vi skall göra detta, för teamet som slitit hela vintern. Vi hade allihop känt så stark vittring på en pallplats och nu blev det ett totalt magplask/Anders